Talade med sonen i dag.
Tänk så otroligt mycket en ungdom kan mogna på kort tid när tillvaron ställs på ända. En sak är säker och det är att alla inte hanterar livet och dess förändringar på samma sätt. Eftersom jag har två barn som har gjort ungefär samma typ av uppbrott så är det intressant att se hur olika det kan te sig beroende på vem man är och hur man hanterar saker.
Den första tiden på sin nya hemmaplan ringde dottern hem varje dag, ibland flera gånger om dagen. I bland grät både hon och jag för att situationen var ny, jobbig och lite knepig att hantera utan tidigare erfarenhet. Allt har ju löst sig fint för henne och hon har lyckats prestera vad som krävs av henne i både studier och yrkesliv. Hon lever i en parrelation och har rotat sig på sin nya ort.
Sonen kämpar och det händer att han ringer hem helt spontant bara för att prata en stund. Det tycker jag om! Vi har en fin dialog som jag vet att även han uppskattar. Allt har inte varit så enkelt och självklart som han nog trodde innan han flyttade. Därför känns det oerhört bra när han berättar om svagheter han inser finns hos han själv och behovet att komma till rätta med saker som annars försvårar hans vardag och gör att han inte mår riktigt bra.
Nu har han passerat två tentor och fått känna att hans arbete räcker till mer än väl. Jag hoppas att det ska ge honom en liten känsla av att det är mödan värt att kämpa vidare, och att han inte behöver sätta ribban så högt för att själv bli nöjd. Önskar alla mina små lycka och välgång i livet! Jag älskar dem alla, var och en för sin egen skull och personlighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar