Det finns mycket som är intressant att fundera över, ta del av, och vissa fall reflektera över. Som till exempel det inflytande som vi människor har på varandra. Just nu debatteras det på tv om hemmafruidealet. Att det skulle vara på väg tillbaka som en fluga, något som är modernt helt enkelt.
Jag såg ett inslag i morse (onsdag) där det var en tjej på 20 år som levde i en bubbla från 40-50-talet. Det är väl ok så länge det handlar om att pynta sitt hem eller sig själv för att man gillar den stilen. Att vilja vara hemmafru är väl också helt ok så länge det finns ekonomi i det gemensamma hemmet och som då också räcker till för avsättning för kvinnans framtid som pensionär.
I övrigt har jag inga synpunkter på det. Jag hade gärna valt att vara hemma utan att behöva fundera över ekonomin när mina barn var små. Jag hade gärna valt att uppfostra mina egna barn till en högre ålder än vad det nu blev. Självklart ska det vara precis samma villkor för en man, han ska kunna vara hemmaman om familjen så väljer.
Tänk om vi visste vid våra barns start i livet hur vi skulle göra på bästa sätt för att nå ett visst mål med den tanke vi har framför oss för deras skull. Min tanke var i alla fall att ge mina barn en stadig grund att stå på. Att så tidigt man önskade ge sig ut i livet och att då vara någorlunda färdig att klara sig själv.
En del i det handlar om att jag för min del försökte vara hemma så många år jag kunde. Jag vet att jag har gjort det bästa jag kunnat utifrån de förutsättningar jag då hade. Jag vet att jag redan då tänkte "Undrar om det här blir rätt? Tänk om man hade ett facit!" Jag vet i alla fall att alla mina barn har haft kunskap vad gäller ekonomi, och annat praktiskt runt ett boende. Mat har alla haft kunskap att själv laga till. Ingen har varit okunnig i tvätt- och städkunskap.
Jag önskade också att jag planterade en del värdegrunder hos dem alla, men att det för den skull inte skulle hindra dem att utvecklas till egna individer med möjlighet att fatta egna beslut utan att "fråga mamma". Det som jag vet att jag kanske inte alltid var bäst på var att lära ut konsekvens, orsak och verkan. Att man helt enkelt måste vara beredd att stå för vad man tycker och faktiskt också i och med det ta konsekvensen av sina handlingar eller ord.
Att leva ärligt är också att våga och vilja ta konsekvenser i livet. Jag vet i dag att jag inte hade kunnat göra annorlunda och tycker att jag har gjort mitt jobb ganska bra och faktiskt lyckats. Till viss del har jag fått ta konsekvenserna av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar