Naturligtvis är det många av oss som tänder ljus och pysslar på våra gravar även vid andra tidpunkter på året. Det är inte det som jag ser som intressant. Intressant är dem som gör det till något enstaka. På samma sätt som vi firar våra mödrar på mors dag eller någons födelsedag på exakt rätt dag.
Varför väljer vi inte oftare att fira någon bara för att vi vill hylla eller visa vår uppskattning precis när som helst?
Jag har inte tänt några ljus på gravarna där mina nära och kära har sina "viloplatser", inte på många år. Jag har bilder på dem i mitt arbetsrum. Jag ser dem varje dag och skänker dessa människor ofta en tanke. På precis samma sätt försjunker jag i tankar kring de som är livet och som står mig mer eller mindre nära. Det finns så många personer i ens liv som påverkar vem man är.
I går kväll gjorde jag min egen minnesplats. I höstkylan tände jag ljus och funderade över hur mina far- och morföräldrar har påverkat mig i min utveckling från liten flicka till idag.
Tankarna vandrade vidare...
Det finns så många människor som har påverkat mig. På gott och ont. Det är erfarenheter som bildar en helhet och som har präglat och format just mig.
Ord som sorg, saknad, kärlek, omvårdnad, tröst, kränkning, nedlåtande, styrka, tålamod, push och misshandel i en onämnbar ordning är ord som kommer till mig som betydelsefulla händelser/beteenden av människor i min direkta närhet.
Det som slagit mig är att trots att jag fyller 50 år nästa gång så är det först nu som jag faktiskt är mitt rätta jag - den som jag i själva verket är. Nu först är jag stark och insiktsfull nog att att förstå mitt eget värde i den värld vi lever och det har jag min allra käraste att tacka för. Utan dig hade jag inte varit någonting!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar