Sanningen kommer alltid i fatt en...

I går var det min dotters bröllopsdag, hon gifte sig alltså.
Jag blev varken ombedd eller tillfrågad och har därför inte på något vis varit involverad i planeringen och förberedelserna. Jag var inte heller där och delade hennes upplevelse den här, för henne, viktiga dagen och det finns flera skäl till det. Orsakerna som ligger till grund för mitt beslut har jag ingen lust att gå in på här. Jag vill bara skriva att jag bär på en sorg.


Det finns händelser och skeenden i ens liv som inte går att göra ogjorda och det kan, om det vill sig illa,  få en livslång påverkan.
Det här inlägget kommer inte handla om det utan om min historia. 


Jag inser nu att det inte räckte med att mina barn blev myndiga för att jag skulle slippa från det jag helst vill glömma.

Gårdagens händelse har trots allt har varit en nyttig erfarenhet för mig. I och med att saker har tvingats upp till ytan har jag insett mycket om mig själv och mitt sätt att hantera min historia. Jag har tidigare trängt undan och valt att inte dela mina upplevelser med de som jag då hade närmast omkring mig, i någon underlig tro att det skulle vara bättre att klara allt på egen hand.
Omedvetet skyddade jag mina kära från allt elände som faktiskt hände bakom vår stängda dörr. I dag kan jag förstå att jag faktiskt skämdes över att jag lät allt ske. Jag lät mina barn fara illa, trots att jag gjorde allt som stod i min makt att skydda dem så långt jag kunde. Det tog lång tid innan jag hade repat tillräckligt mycket kraft att ta mig ur ett mycket destruktivt förhållande.

Ärlighet har alltid varit ett honnörsord för mig. Jag har alltid försökt att vara ärlig och öppen med vad jag tycker och känner. Jag tycker att jag har lyckats med det i mycket, men inte i allt. När det gäller den här jobbiga och mörka delen av mitt liv har jag inte lyckats, jag har inte varit öppen...

Nu har jag blivit lättare i sinnet tack vare att jag har öppnat locket till mina mörka minnen, eller åtminstone delar av dem, och berättat för några få utvalda om vad som då hände i min och mina barns liv och vardag. Jag har inte på något sätt detaljerat min berättelse, men nu behöver jag inte längre ducka för en del sanningar som jag har valt att inte ens beröra tidigare. Nu vet jag att dom vet!

Jag hoppas att min dotter kommer att vara lycklig i sitt äktenskap och att hon får det liv som hon önskar sig. Jag tror inte att min frånvaro vid deras vigsel kan ändra på det.

Jag hoppas att alla mina barn väljer att hantera sina mörka och svåra upplevelser på ett mer uppriktigt och tydligt sätt än vad jag gjorde. Det blir enklare då.