När man har små barn tycker man att varje litet enskilt bekymmer ändå är ett bekymmer. Av personer som har lite längre erfarenhet får man då veta att "små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer". Det ligger något i det...
Jag önskar ibland att det hade funnits ett facit... eller någon som hade kunnat tala om vilken väg man ska välja, så att man kanske hade valt den mest rätta. Å andra sidan, vem avgör vad som är rätt. Huvudsaken är väl ändå att leva ärligt!? Jag väljer att uttrycka saker när jag känner ett trängande behov, kanske är det fel, kanske är det rätt. Vem vet? Hur som helst kommer jag alltid att kunna se mig själv i spegeln varje dag och veta att jag inte har lurat någon, inte ens mig själv.
I bland är det oerhört tufft och jobbigt att välja den ärliga vägen, men så här långt och med de erfarenheter jag har fått på vägen, så påstår jag att det har varit lönsamt om än smärtsamt ibland. Jag vet att det har gjort att medmänniskor har vuxit, att människor faktiskt har upplevt en personlig utveckling på grund av något som har blivit sagt, en sanning som man har berört och påverkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar