Vissa dagar kan man helt enkelt stryka ur kalendern. Eller kanske inte. I efterhand kan det vara bra och nyttigt att minnas även de trista, och knasigaste dagar för att kunna uppskatta alla andra fantastiska dagar som finns.
Gårdagen började riktigt tokigt. På väg till naprapaten skulle jag slänga en kasse med kartongskräp. Jag hoppades innerligt att det inte skulle vara fullt i containern. Men å så fel jag hade! Jag började boxa in andras och mina egna sopor, vilket brukar vara ett smart knep. Det var bara det att min kraft var lite väl stark, eller nå´t! Motståndet gav vika och min tumme bröts bakåt, vilket gjorde fruktansvärt ont.
Nåja, iväg till bilen med en halvt om halvt bortdomnad arm pga av min olyckliga tumme. Efter lite möda var bilrutorna skrapade med vänster hand och jag skulle hoppa in och starta bilen. Inget hände! Batteritorsk! Då inser jag hur mycket nytta min motorvärmare har gjort hela vintern när jag har kommit ihåg att stoppa i sladden.
Jag får be min käraste att skjutsa mig till naprapaten, dit jag blir sen. Hon undersöker min onda tumme en smula och skrämmer upp, inte mig, men min kära make, vilket innebär att han vägrar släppa av mig på något annat ställe än akuten. Fyra timmar senare har jag fått konstaterat av två läkare och en röntgenundersökning att tummetott "bara" är stukad. Det var i går, då var den stor. I dag är den blå!
Hela dagen blev sedan i den andan. Det mesta som kunde gå fel gick fel, pga att mitt fokus, medvetet eller inte, låg på min arma tumme.
När jag så småningom blev hämtad av maken så mår han inte alls bra, vilket visar sig bero på ordentlig feber.
Tack och lov är i dag en annan dag! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar