Fotografiska för att väderprognosen lurade oss

I dag blev riktigt grundlurade av väderprognosen. Alla vi tittade på visade att det skulle bli åska och regn under hela dagen mer eller mindre. Därför valde vi bort vår sköna klippa vid havet mot Fotografiska museet. Det var inte fel det heller, men kanske inte riktigt vad man vill göra när det är 30 grader varmt ute. Å andra sidan var det nog inte mer än 22 grader där inne, och det var skönt det också.

Här är entrén till museet i det gamla tullhuset i Stockholm.

Utställare just nu är Lennart Nilsson med "Ett barn blir till" som även har givits ut i bokform i många upplagor.

Anni Leibovitz med fotografier från 15 år ur hennes liv med allt från fina familjebider i glädje och sorg till porträtt av kändisar.

Vee Spiers skildrar barn i unika bilder sammansatt för eftertanke.

Anders Petersen som visar bilder från 80-talet som skildrar livet som det var då.

Joel-Peter Witkin skapar underliga bilder med bl.a. lik. Stympade kroppar och annat konstigt som jag har lite svårt att se som annat än ren konst.

Uppenbart är att vi människor uppskattar olika motiv väldigt individuellt. Sådant som skildrar livsöden av alla slag, "riktiga" bilder även om det är arrangerat ibland eller redigerat i efterhand gillar jag. Dessa "konstiga" bilder som föreställer sammansatta djur och männiksor och anant galet har jag svårt att tycka om, även om jag uppskattar konsten i det och i det fall man kan kalla det hantverk.

Här ovan är fotografiskas logga.

När vi hade tittat färdigt på alla fina bilder och svalkat av oss tillräckligt gav vi oss upp för alla hundratals (kändes så i alla fall) trappsteg till Hermans, en jättemysig restaurang som serverar endast vegetarisk mat i en stor buffé.

Det finns många platser att välja på, både ute och inne. En dag som i dag valde vi att sitta ute vid muren ut mot vattnet så det fläktade lite i alla fall. Det var en jättefin trädgård där med alla möjliga fina växter.

I ena änden fanns det en gräsmatta där det monterats hängmattor som man kunde slumra i en stund om man ville. Men man fick bara slumra en och en så vi skippade det.

Det tyckte min älskade var lite surt...

...men det var nog mest inte så konstigt...

...utan helt enkelt naturligt precis som maten som bestod av mer eller mindre gräs enligt honom!