Ingen zombi här inte

I går hade jag ett långt samtal med sonen om hur man kan förhålla sig till livet. Att man inte kan förvänta sig att allt ska vara så väldigt roligt hela tiden, eller att man inte kan förvänta sig att saker bara händer utan att man kämpar. att framgång föder framgång, glädje föder glädje osv. Han är livrädd för att bli en zombi!? Vilket jag tycker att han uppför sig som mest hela tiden när han inte är i skolan. Men det är just det inrutade "vuxenlivet" som han inte vill hamna i. Jag frågade om han ansåg att jag var en sådan zombi som han såg flera av varje dag. I tron att människor som inte hoppar av glädje inte är glada och lyckliga blir livet lätt en trist historia. Nej, han tycker inte alls att jag är en sådan. Då är min undran, varför försöker man inte anamma den livstil som man faktiskt tycker är ok, istället för att vara orolig för något annat dit man styr av egen kraft. Det är en spännande utmaning att försöka lotsa de unga människorna rätt i livet. Långt i från alltid har dom det lätt. Det är en vånda att inte veta vad man vill göra av sitt liv, vilken utbildning man ska välja vidare till, eller om man ska det alls. Vad vill man ha som sysselsättning där man kan trivas och känna en meningsfylld framtid.

Ett är i alla fall säkert! Idag gjorde jag sonen snopen med ett nytt litet projekt. Resultatet ser du här nedan. Jag och mitt hjärtas utvalda har valt att ge varandra ännu en tydlig symbol för vår kärlek. Eftersom vi nu varit gifta i 5 år och fortfarande är lika kära och älskande så känns det mer än rätt. Sonen insåg genast att han nu inte behöver ha ångest över vad jag ska tycka den dagen han väljer att gadda sig. Ännu en icke-zombi-handling! :)